Det finns en värdegrund, ett förhållningssätt, en samhällsanalys och politiska ideal som är typiska för konservatismen, som förenar och känns familjära bland de konservativa, och som särskiljer konservatismen från (de andra) ideologierna. Detta är tydligt när man läser moderna böcker om konservatismen (se gärna referensförteckningen), och när man diskuterar konservatismen med medvetna konservativa. I det följande presenteras översiktligt de viktigaste idéerna inom modern konservatism.
Den moderna konservatismen står i huvudsak för:
- Att varje människa är en länk i en kedja mellan det förflutna och framtiden
- Familjen såsom samhällets grundsten
- Att människor är av naturen olika
- Att alla människor är ofullkomliga
- Alla människors lika värdighet
- Att människan är präglad och beroende av sin kontext
- Tro på eviga värden
- Upprätthållandet av etik och moral
- Omhuldandet av arvet från Aten, Rom och Jerusalem
- Att samhället är en social organism
- Värnandet och utvecklandet av samhällsgemenskap
- Värnandet av historiskt framvuxna institutioner
- Att utveckling förutsätter kontinuitet
- Historiemedvetenhet
- Förvaltarskapstanken
- Traditionalism
- Försiktighetsprincipen
- Värnandet och utvecklandet av civilsamhället
- Värnandet av de små gemenskaperna
- Frihet under ansvar
- En liten men stark statsmakt
- Statligt våldsmonopol
- Lagstyre och frihet från godtycklig maktutövning
- Skydd mot yttre och inre fiender (försvar, polis, fria domstolar)
- Social balans
- Motstånd mot utopier
- Motstånd mot revolutionära tendenser
- Motstånd mot social ingenjörskonst
- Subsidiaritet
- Privat äganderätt
- Marknadsekonomi
Den moderna konservatismen som idébildning drar logiska konsekvenser och slutsatser av dessa idéer inom ramen för sin politiska teori. Idéerna har sina rötter hos Edmund Burke (se kapitel 6), och de går även ihop med Friedrich Hegels politiska filosofi på det sätt som Michael Oakeshott och Roger Scruton har visat (se kapitel 7).
Men det är viktigt att förstå att konservatismen inte tar sin utgångspunkt i abstrakta idéer – vilket liberalismens frihetsideal och socialismens jämlikhetsideal är exempel på – och därefter letar alla upptänkeliga stöd för idéerna i syfte att göra dem övertygande och populära. Konservatismens politiska teori är verklighetsförankrad, på motsvarande sätt som Adam Smith inte hittade på marknadsekonomin men var den förste att beskriva hur den fungerar och dess förutsättningar. Därför drar sig många för att kalla konservatismen för en ideologi. Ideologier behöver ju i allmänhet inte förankring i verkligheten eller i erfarenheten på det sätt konservatismen har, de behöver bara förankring i idéer. I denna bok används därför det mer neutrala ordet idébildning för att beskriva konservatismen och dess utveckling av dess kännetecknande värden och idéer.
Socialkonservatism och liberalkonservatism
Socialkonservatismen och liberalkonservatismen, som är de två huvudinriktningarna inom konservatismen (se kapitel 3), delar i allt väsentligt ovannämnda värdegrund och idéer. Men de två inriktningarna skiljer sig rörande vissa prioriteringar och proportioner, och drar åt olika håll i vissa politiska frågor. Skälet till detta är att de betonar olika delar av Burkes idéarv. Socialkonservatismen gör detta bl.a. med stöd i Hegel, som hade mer utvecklade idéer om samhällsgemenskapen och det sociala ansvaret än Burke. De idémässiga skillnaderna mellan dessa två inriktningar handlar i huvudsak om följande:
Socialkonservatismen betonar även (till skillnad från liberalkonservatismen):
- Nationell gemenskap och lokala kulturvärden
- Motstånd mot all form av laissez faire
- Staten såsom den goda ordningens yttersta garant
- Vikten av en reglerad marknadsekonomi
- Att staten ska ta ansvar för välfärden
- Värdet av fria fackföreningar
Liberalkonservatismen betonar även (till skillnad från socialkonservatismen):
- Västerländska värden
- Att frihet är ett egenvärde
- Motstånd mot statliga pekpinnar
- Ekonomisk liberalism
- Ingen statlig välfärd, men absolut privata välfärdslösningar
- Motstånd mot facket
Är alla sanna konservativa antingen liberal- eller socialkonservativa?
De allra flesta konservativa – både konservativt sinnade, belästa konservativa och konservativa tänkare – befinner sig i själva verket någonstans mellan de två huvudinriktningarna liberalkonservatism och socialkonservatism. Många ser sig varken som det ena eller det andra, och många sympatiserar mer med den ena eller andra inriktningen men håller kanske inte med om precis allt som faller inom dess logiska ramar. Kanske är det i realiteten ganska få som är renodlade liberalkonservativa eller socialkonservativa – eller för den delen renodlade konservativa. Det beror på att de allra flesta som är konservativa inte har studerat Burke eller annan konservativ litteratur, och många är förstås inte heller helt och hållet genomtänkta i sin åskådning.
Det är de konservativa tänkarnas uppgift att beskriva och hålla ihop konservatismen som politisk teori så att den blir begriplig och kan fungera som ett tankestöd för de konservativa. Den moderna konservatismen som idébildning bygger som sagt på Edmund Burkes tänkande, och har man politiska uppfattningar i linje med Burke (se kapitel 6) så är man mer eller mindre politiskt konservativ – vare sig man känner till Burke eller inte. Inriktningarna liberalkonservatism och socialkonservatism är konstruerade av senare tänkare för att å ena sidan visa på idégemenskapen mellan alla som hör till den ”sanna” konservatismen, å andra sidan för att särskilja dessa huvudinriktningars bitvis ganska så olika fokus och prioriteringar.
Modern konservatism 